Denna artikel var tidigare publicerad på Östgöta Correspondentens webbplats.
Artikeln finns numera inte längre kvar. Delar av artikeln återgivs nedan.
Publiceringsår: 2001
Ursprunglig länk: http://www.corren.se/frame.asp?CategoryID=58&Section=Noje&PMonth=0108&PDay=02&NArt=akthet_fran_en_svunnen.htm
Artikelförfattare: Jan Karlsson
En romantiskt återblickande roman med en punkattack som låg rätt i tiden.
För Jan Karlsson blev Ulf Lundells "Jack" en guldgruva.
Jagpersonens värld är fylld av brudar, fyllor och haschdis. Skild-ringen är
uppenbarligen en nära verklighetsbeskrivning. Förf:s styrka är det direkta
talspråkliga berättandet. Det håller dock inte för över 400 sidor.
Omdömet fälldes av
Tomas Löfström, recensent åt Bibliotekstjänsts sambindningslista. Han var
långtifrån ensam. Trots publikframgångarna, skriver Lars Lönnroth i sjätte
bandet av "Den svenska litteraturen", "var den seriösa kritiken föga imponerad".
Av Ulf Lundells debutroman "Jack", alltså.
Året efter "Jack" debuterade en annan ung svensk man, Torgny Karnstedt, med en
utpräglad arbetarroman direkt från fabriksgolvet, "Slamfarmen". I Expressen
utsåg Lars Gustafsson -- jo då, den riktige herr Gustafsson -- Karnstedts
förstlingsverk till "sjuttiotalets stora generationsroman". Hur många minns
eller läser "Slamfarmen" i dag?
Infriade förhoppningar
"Jack" utkom 1976, föregången av lp:n "Vargmåne" men litterärt före-
bådad redan i debutantantologin "Grupp 72" där Lundell i självpresentationen
sa sig skriva på "en vildsint roman som jag hoppas skall få läsaren att tappa
fattningen".
Förhoppningarna infriades. Romanen köptes, lästes och många tappade nog
faktiskt fattningen. Utan att förringa Karnstedt -- eller alla kvinnliga
författare -- får man väl säga att Lundell skrev sjuttiotalets generationsroman.
Det är också vad som står citerat, med namnet Lars-Olof Franzén under, på min
(första, andra eller tredje?) pocket-utgåva: "Sjuttiotalets generations-
roman".
Paradisiskt förflutet
Pocket? För förstaupplagan var jag för ung, bara tolv. Minnet är en sanningsvidrig
redigerare, men jag tror att det var sommaren -78 som jag snappade upp författarens
och titelns namn ur någon kompis storasysters oåtkomliga mun. Jag var förmodligen
för ung även då, fjorton på det femtonde, men vad spelade det för roll? Punken
hade kommit och den spelade en roll som med
lite god vilja kanske kunde finna sin litterära motsvarighet i "Jack".
Men det var verkligen ingen punkbok, snarare en roman -- det förstod jag redan då
-- som pekade på en annan tid, före punken, och utspelade sig i ett
nära nog paradisiskt förflutet. En
romantisk roman, kände man ju, men ändå på sitt sätt besläktad med den
anti-romantiska punken: här fanns attacken, omedelbarheten, regelbrotten mot
konventionerna. I stort sett, således, de illusioner och klichéer som
attraherar en tidig tonåring.
Fast tidsaspekten var viktig. Romanens tredje och sista del smyger sig
successivt närmare utgivningsåret, det är sant, men inledningsvis skildrar
Lundell det mytomspunna och i mina ögon avundsvärda 60-talet, decenniet då
allt enligt legenden hände huller om buller (i varje fall före -68) och livet
i Sverige var öppnare än någonsin. Sedan tog de totalitära vänsterdogmatikerna
över, maktmänniskorna och kameleonterna; de där som senare bytte sida till yt-
högern och Stenbeckssfären.
Som generationsroman var -- och är -- "Jack" en smula speciell, i det att den
söker sig relativt sett långt tillbaka i
tiden, till en epok som, delvis, var radikalt annorlunda. Huvudsakligen är det
inte nuet som står i fokus, utan ett nyss svunnet då.
På hösten samma år som "Jack"
publicerades minns jag att min pappa glad i hågen kom hem från Stockholm en
måndag bara för att meddela vad den övriga familjen redan visste efter en sen
kväll framför valvakan: Palme och socialdemokratin hade förlorat, Sverige
skulle äntligen få en borgerlig regering.
Man får förmoda att den initialt nämnde Löfström, själv flitig romanförfattare,
och hans lika politiskt medvetna som puritanskt foträta kamrater inte precis
jublade över valresultatet, annat än möjligen av cyniska skäl: i deras ögon var
socialdemokratin bevars bara en borgerlighetens lakej och nu fick den liksom vad
den förtjänade.
Den bultande frågan, värd en grundläggande sociologisk studie, är om den stränga
vänsterns njugga behandling av varje "flummigt" element -- och dit räknades
onekligen både Lundell och hans "Jack" -- möjligen passade den mera individ- och
frihetsbetonande högerkanten som hand i handske? Nej, jag tror inte -- det är lika
bra att säga det -- att Ulf Lundell hade någon avgörande betydelse för valutgången.
Frihetsargument
Men det kan väl näppeligen förnekas att denne uppenbart vänsterorienterade
författare, kompositör och sångare -- i synnerhet inte efter "Öppna landskap",
låt vara att den kom först 1982 -- utan egna avsikter kommit att användas för
frihetsargument från höger.
För mig var "Jack" en guldgruva på helt andra plan. Förutom att jag lärde mig
en massa om knark, krogar och kvinnor (och det är helt livsavgörande i en viss
ålder) fungerade Lundell som introduktör och inspiratör. Dylan, som skänkt boken
dess motto, hade jag förvisso både hört talas om och lite löst lyssnat på.
Om författaren som givit upphov till såväl huvudpersonens namn som själva titeln
visste jag emellertid inte ett smack -- Jack Kerouac. Eller om de and-ra citerade
och refererade: Hemingway, T S Eliot, Ekelöf. Det är också en kulturgärning: via
kopian till originalen. Förmodligen är det Lundells förtjänst att jag på gymnasiet
kunde läsa just Ekelöf så obehindrat och glädjefullt; han var ju sanktionerad, en
del av kretsloppet.
Dubbelt stilbildande
Problemet med Lundell efter "Jack" är att han blev dubbelt stilbildande:
både för sig själv och för en lång rad epigoner som, olyckligtvis, kom att
kopiera en kopia. Och på kuppen inbillade sig att det de skrev var "rebelliskt"
och "utmanande".
25 år efter "Jack" är Lundells litterära hållning och skrivsätt, som går ut på
att simulera likhet med "verkligheten", inget annat än norm och konvention. Därför
är det inte konstigt att rock- och skivartisten Ulf Lundell stått sig bättre än
romanförfattaren med samma namn, även om tegelstenen "Friheten" från 1999 innebar
en nytändning.
Populärmusikens honnörsord --
"äkthet" och "känsla" -- låter sig ju inte självklart överföras på litteraturen.
Men i "Jack" höll det för över 400 sidor.
|
|
|
|
|
|
|
|
Bokus har Ulf Lundells
ljudböcker till bra pris.
|
|
|
