Denna artikel var tidigare publicerad på Cafés webbplats.
Artikeln finns numera inte längre kvar. Delar av artikeln återgivs nedan.
Publiceringsdatum: ?
Ursprunglig länk: http://www.cafe.hachette.se/musik/ulf_lundell_pang_pa/lundell.shtml
Artikelförfattare: Tobias Fröberg
Cafés Tobias Fröberg träffar Ulf Lundell som pratar om turnélivet, nya bandet, hångel
med journalister och en hel del annat.
Grattis till de fina betygen för albumet I ett vinterland. Vågar du tro på såna lovord?
– Jag tänker inte så, det är meningslöst att hålla på att spekulera om de kommer att
gilla det jag gör eller inte. Jag spelade in en platta som hette Fanzine som jag tyckte
var fantastiskt bra, men som naturligtvis dödskallemärktes i Nöjesguiden. Mina tankar
om recensenter har aldrig varit särskilt höga – det är de inte idag heller.
Hur bra står sig I ett vinterland mot klassiker som Den vassa eggen, Vargmåne och
Kär och galen?
– Det går inte att jämföra. De kom till vid olika tidpunkter i mitt liv. Kär och
galen visste jag själv inte riktigt vad det var för något, och plötsligt hade den
sålt i 325 000 exemplar. Den vassa eggen tog väldigt lång tid att göra. Den
inspelningen var helvetisk, vilket i och för sig tydde i på att vi höll på med
något bra. Inspelningen av I ett vinterland var också en bumpy ride.
Ju bråkigare inspelning, desto bättre resultat?
– Nej, det är inte säkert. Men det kan vara en signal på att något håller
på att hända. Om inspelningen av en platta är helvetisk beror det på att folk
är engagerade och har olika åsikter. Det blir mycket friktioner.
Får du alltid din vilja fram under en inspelning?
– Då skulle jag ju inte anställa producenter. Det är ett sätt att få mig själv
att backa.
Var det mycket bråk med Michael Ilbert och Christoffer Lundqvist, producenterna
tilll nya skivan?
– Nej, men Michael Ilbert ställde vissa villkor om han skulle spela in en platta
med mig. Ett krav var att han skulle få välja vilka musiker som skulle vara med,
utom Janne Bark som han lät mig ta med. Det innebar att jag var tvungen att säga
nej till både min trumslagare och min bassist, Jerker Odelholm och Norpan Eriksson,
vilket resulterade att de gav fan i att åka med mig ut på sommarturné.
Lyssnar du någonsin på dina gamla skivor?
– Ytterst sällan. När man har spelat in, mixat och gett ut en platta har man hört
låtarna så många gånger att man bara vill ge bort skivan till någon annan.
Senaste gamla plattan jag lyssnade på var Män utan kvinnor i våras. Jag skulle bara
kolla in en låt, men fastnade. Det var verkligen en återupptäckt. Det är bland de
bästa plattor jag har gjort.
Vilket av dina egna album skulle du ta med dig till en öde ö?
– Kanske Fanzine, för att få höra livemusik, eller Män utan kvinnor. Eller kanske
nya, I ett vinterland, den spänner över ett brett spektrum.
Vilken är den bästa låt du har skrivit?
– Ingen aning, men det finns en singelbaksida från Slugger-inspelningen som jag
verkligen gillar. 112, en akustisk låt med mycket magi.
Hur skriver du låtar, text först och melodi sen, eller tvärtom?
– När jag började med det här var det oftast melodier först för att ha något att
bygga text på. Numera är allt väldigt fragmentariskt. Det är lappar i bilen,
lappar på stan och textrader här och där...
När på dygnet är du som mest kreativ?
– Jag kan inte påstå att jag skriver många låtar på mornarna. Låtar är motsträviga
personligheter som inte låter sig skapas hur som helst. Vissa har jag skrivit på
fem minuter, som Öppna landskap. Men de flesta... ja, verkar inte ha någon lust
att bli till. Man får liksom karva och locka ut dom. Det påminner mycket om att
lösa korsord.
Det tog några timmar att sälja alla blijetterna till dina konserter på Cirkus i
Stockholm. Är du sugen att åka på vinterturné?
– Det blir man när den sätter igång. Just nu står jag inte och stampar av hunger,
direkt. Turnélivet och mitt vanliga liv är två helt skilda saker. När du en gång
klivit in i turnébussen, är det som att lämna civilisternas värld och gå in i det
militära. Å andra sidan, när du väl har hamnat där, vill du inte komma tillbaka.
1987 krävde Bob Dylan varmt vatten, sex tepåsar, fyra meloner och en flaska cognac
i sin loge innan spelningarna. Vad har du på din rider?
– Du, det går inte att bygga riders i Sverige. Vi är inte några rockstars här.
Någon gång roade vi oss med att säga ”nu ska vi fan ha riders, nu ska vi ha skotskt
källvatten och karameller från Afghanistan”. Vi skickade faktiskt iväg en lista
med tillägget: ”får vi inte det här, kommer vi inte”. Det gjorde vi för att det
skulle bli lite kaos. Men... (skratt) det rann naturligtvis ut i sanden direkt.
Det enda man kan begära är frukt, vatten och några handdukar. Sen står det
alltid en skål med besynnerligt godis i logen.
Hur blir Ulf Lundell på turné? Lättretlig, en spjuver eller bara tyst?
– Du piskar upp blodet varje kväll, och somnar vid fyratiden. Sen är du inte
någon rolig människa före tolv, ett på dagen.
Vilken musik lyssnar du på i bussen?
– Jag har 50 blandtejper från min skivsamling. Det är Dylan, Van Morrison,
Springsteen, men också mycket annat. Tack och lov, det skulle vara jobbigt om
det bara var såna gamla gubbar.
Har du förstört några hotellrum?
– Ja, det är klart. I början lämnade vi flera smashade rum bakom oss. Då var
det cool och ball. Rock ´n roll. Jag kan i och för sig inte säga att vi
demolerade så många – vi festade sönder de flesta.
Men jag är klar med det där, idag skulle jag aldrig slå sönder något, jag skulle
göra något mycket mera sofistikerat.
Som vadå?
– Till exempel att bygga om det, ta ner fula tavlor och hänga upp nya. Förbättra
tillvaron helt enkelt.
Janis Joplin sa: På scenen älskar jag med 25 000 människor, sedan går jag hem ensam.
– Jag förstår precis vad hon menade. Men så levde hon inte så länge heller (skratt).
Allvarligt talat, publiken blir lätt artisternas enda familj och det är inte så
lyckat. Det är en relation som man får vara försiktig med, den är väldigt envägs.
Som Janis Joplin sa, när man går hem finns inte de där människorna kvar. Då finns
bara hungern efter dem. Vad gör man då? Man brinner upp. Så är det.
Vad ska du göra på den här turnén?
– Jag har länge tänkt på att ge ut en köpvideo. Jag har så mycket inspelat material
från 90-talet så det blir inte bara ett inspelat gig från Vinterland-turnén, utan
en mer komplex historia.
I ett vinterland gavs ut i december, sålde snabbt platina och recensenterna
jublade: ”Ulf Lundell gör Lundellmusik igen efter de två olyssningsbara albumen
Slugger och Fanzine.”
– Ja, därför tänker jag bilda ett band med ett annat namn än mitt. Det bandet
kommer att spela jobbig, brötig, larmig, naturalistisk Slugger- och Fanzine-musik
och göra sina egna plattor. Idén har funnits ett tag.
Varför?
– För att slippa förvirra publiken. När jag gjorde Slugger-turnén spelade vi i
konserthus. Folk trodde att de skulle få höra en akustisk afton med Ulf Lundell
och så kommer det ut något helt annat. Det var alltid fem personer som flyttade
sig från första raden (skratt). Det kan jag onekligen förstå.
En av mina kompisar säger att han längtar till du bli 60 och ger dig ut på en
turné, ensam med en akustisk gitarr.
– Han behöver inte vänta till jag fyller 60. Det kommer att hända tidigare, men
inte förrän jag vet att jag gör det bra. Men jag åker inte ensam, då försvinner
en hel dimension av turnérandet. Jag har ett ensamt liv, jag är författare.
Turnéerna för mig är ett sätt att få umgås med människor. Det krävs mycket
mental styrka för att ge sig ut solo med en gitarr.
Både dina plattor och böcker säljer bra. Turnéer är rena segertågen. Du måste
vara väldigt rik?
– Jag kunde ha varit mycket rikare, om man säger så. Jag har bränt mycket av
pengarna... sedan har haft två fruar och fyra barn. Det kostar. Men jag har
aldrig brytt mig, har aldrig varit någon investerare. Det är klart att jag har
velat tjäna pengar, för pengar är frihet. Men andra sidan av myntet är ofrihet.
Pengar har kommit in, men de har också åkt ut snabbt.
Vad lägger du helst pengarna på?
– På dagligt liv, barn, böcker och resor. Det är i stort sett allt.
Lundell-intervjuer handlar alltid om fittstim, flyttplaner och kvinnoaffärer.
Vad vill du egentligen bli intervjuad om?
– Jag är inte intresserad av att prata överhuvud taget. Intervjuer för mig är
alltid desinformation, så det spelar ingen roll. Det är frågor och det är svar
och så försöker man prata med varandra. Jag har andra möjligheter att få säga
saker, genom mina böcker till exempel.
Vad tycker du om svensk musikjournalistik?
– Den är för det mesta skrämmande usel. Musikjournalister på de större tidningarna
är ofta slappa och ointresserade. Ganska fåniga, också.
Aftonbladets Per Bjurman stolpade upp på scen och kysste Håkan Hellström. Vad
säger du om det?
– Jag har inte sett det, men den där kyssen får väl Per Bjurman stå för. Han
måste vara den första recensent i världen som har tungslätat en artist på scen.
Ett fall för Guinness rekordbok. Jag har försökt lyssna på mannen som blev
tungslätad, men jag har ärligt talat lite svårt att förstå uppståndelsen.
Tänk om Per Bjurman hoppar upp och tungslätar dig?
– Jag hoppas det inte blir någon trend.
Du kysser bara Janne Bark på scen?
– Jag tungslätar inte Janne Bark, så långt skulle jag aldrig gå (skratt). Om
det var en kvinnlig recensent skulle jag inte säga något, det skulle till och
med vara ganska okej (skratt). Fast jag är inte så förtjust i idén att okända
människor ska tungsläta en.
När grät du senast?
– Det minns jag inte riktigt. Men kärleken och de relationer man har haft är
alltid smärtsamma. Jag skrev ner något i dag som löd ungefär: ”kärlekssorgen
bor i barndomen”. Kärlekssorg är relaterat till något som hände för länge, länge
sedan. Det är därför kärleken är sånt mysterium för oss. Det är för att de ligger
så långt bak i oss, vi har inte direktkontakt med det längre.
Hur har din barndom format dig?
– Jag var väldigt rädd för min far när jag var liten. Det var inte roligt för
honom, men den rollen fick han ta. I det arbetarhem jag växte upp i fick fadern
den klassiska rollen av bestraffaren. Han var den som aldrig var hemma och man
väntade bara på att pappa skulle komma hem. Det innebär att jag växte upp i en
slags tryckkammare. Mitt liv har, efter det, handlat om att jag försökt slå mig
bort från den. Men under barndomen fanns en ventil och det var min mor. För att
lätta upp stämningen fick jag skämta med henne vilket var oerhört viktigt för mig.
Jag kan fortfarande inte ha några relationer med kvinnor om jag inte kan få dem
att skratta, om jag inte kan skratta med dem eller om de inte går med på att bli
lite drivna med. De måste ha en rå men hjärtlig sida. Annars händer ingenting.
Är du en rolig jävel?
– Jag kan vara jävligt rolig om jag kommer ihop med rätt människor. Jag älskar
roliga människor. Humorn är fantastiskt viktig och det går inte att göra någonting
om det inte finns en aspekt av ”bullshit, fuck it all” och ”låt oss skratta åt
hela skiten”. Jag har överlevt tack vare min humor, den har faktiskt betytt allt
för mig, den hjälpte mig att gå igenom barndom och skoltid. Det är en stor och
viktig sida hos mig som är alldeles för lite exponerad.
Garvar du åt dig själv ibland?
-– Det försöker jag verkligen göra. Jag brukar påminna mig att jag tar mig
själv på för stort allvar. Sånt är bara skadligt.
Vad gör du om du sitter i ett sällskap och någon plötsligt utbrister: Uffe!
Plocka fram guran och kör den där Öppna landskap!
– Det har hänt, så klart. Jag brukar gå därifrån för jag tycker inte att det
är kul. Jag respekterar andra människor, då kräver jag bara lite respekt
tillbaka. Jag har ingen lust att bli en figur, att vara kändis jämt.
...och så några snabbfrågor
Har du slängt ut en TV-apparat från något hotellfönster?
– Nej, det har jag aldrig gjort.
Vilken låt är roligast att spela live?
– Det finns låtar som alltid funkar, som Hon gör mig galen. Men det allra roligaste
är att upptäcka låtar man inte spelat på länge och göra ett nya arrangemang.
Vilka är dina favoritgitarrer?
– De jag definitivt inte vill bli av med är min Martin D41 och min gamla vita
Telecaster.
Finns det någon kvinna i ditt liv?
– Det vill jag inte tala om.
Vad hittar man i Ulf Lundells videohylla?
– Jag har jättemycket film men jag tittar nästan aldrig. Ändå måste jag ha dem för
jag intalar mig att en dag ska jag sätta mig ner och titta. Jag har till exempel
alla Bergmans filmer.
Vad ser du på TV?
– Jag försöker låta bli att titta på TV. Men det händer att jag kollar på K-World,
Discovery och Åttan.
Ser du på Robinson?
– Någon gång blev jag tvingad, men annars...nej.
Vilken sorts mat lagar du?
– Jag lagar helst inte mat. Om jag anstränger mig och drar igång mitt minne kanske
jag skulle klara av att svänga ihop en 15–20 rätter.
Var vill du begravas?
– Har jag något hem, så är det Saltsjö-Boo. Mina skolavslutningar och min
konfirmation ägde rum i Boo kyrka.
Är du besviken på livet?
– Nej, jag är inte på något sätt besviken på livet.
|
|
|
