Män utan kvinnor...
Föregående inlägg [Det goda livet] gav en bra vägledning
till denna platta, en sammanfattning av
den musikaliska intentionen, avsikten
att skapa en ljudbild bortom den
melodiösa mallen för att ge tanken och
motivet spelrum, den lyriska kluvenhet
som är plattans poäng.
Jag ska bara kort kommentera innehållet
eftersom Lundellforskningen nu under
många år debatterat verket och ingenstans har man riktigt kunna känna
igen det.
Män utan kvinnor är ingen svart skiva,
Xavante är historia vid det här laget
och allt det meningslösa har fått en
mening i den filosofiska ledans
historia, i tålamodet inför döden och
lyckans likgiltighet (verket tillkom
efter några års umgänge med
Schopenhauer och Nietzsche, bröderna
och motpolerna, och deras tankar ställs
mot varandra som fond för kluvenheten.
Män utan kvinnor blir Lundells
uppgörelse med begäret (kvinnan) och
skapandet, och det handlar, i båda
fallen, om vägen dit in och vägen dit
ut.)
Mayas slöja, Schopenhauers bild för
skenvärlden, river Lundell redan i
första låten, Viljan (driftlivet) som
Nietzsche alltid vill bejaka
dionysiskt, ser Lundell ett ögonblick,
i likhet med Schopenhauer, bakom och
förbi.
I Nadja, som inte är ett dugg pinsam,
tar han emellertid Nietzsches parti mot
allt statiskt rationellt tänkande, mot
intellektualismen ("det är hjärnornas
kamp mot köttet och lusten").
Det finns inga vykort på Män utan
kvinnor, det finns ingen självmordshot.
Allt är kluvet itu, och så får det vara.
"Jag tror inte på kvinnan längre, måste
hitta en kvinna att leva med".
Självmordet diskuteras och här det
Ã¥terigen Schopenhauer som talar. "GÃ¥ i
grav, eller duka upp ett bord i solen?"
I Caraques, låten som med utgångspunkt
i kometen Hale-bop och sekten i USA,
handlar om självmordet som utväg, är
slutsatsen odisskutabel "Om dom så
landade på stranden här skulle jag inte
blåsa ut mitt ljus".
Män utan kvinnor är ingen svart skiva.
Lundell väljer livet, livet som
fladdrar förbi i minnen och tillstånd,
Serengeti, Warburton Mission, livet,
fullt ut, livet, som mer och mer liknar
ett party, party, det är meningslöst
och underbart.
Allt är kluvet itu. Varken Babywriter, hyllandet av
skapandet, och dess pendang Barcelona,
Lundells farväl till konsten, kan
tolkas som annat än personliga
debattinlägg, frågorna kastas ut i
luften, han ger inga lösningar, han
efterlyser inga lösningar, "ge mig
sagorna, sångerna, dammet, vägen, ge
mig frågorna, jag vill inte ha några svar".
|
När "Män utan kvinnor" kom ut hösten 1997 var jag, ärligt talat, lite trött på
Lundell. Jag hade hört honom på teve och radio i mitten på åttiotalet och jag
hade själv ha upptäckt honom under min gymnasietid i slutet på åttiotalet, sett
honom live första gången -91 och följt honom sedan dess under den otroligt
produktiva tid som tiden 1993 och framåt innebar.
Nu var året alltså ´97 och jag ansåg att han borde ligga lite lågt ett tag och
odla sin mystik en aning, som Springsteen.
Så jag gick alltså inte direkt och längtade efter en nu Lundellplatta. Men den
kom ändå. Jag minns ännu min reaktion när jag stod i min favoritskivaffär och
lyssnade igenom den: "Vad är det här?"
Denna reaktion delade jag tydligen med många av dåtidens recensenter. Den blev
inte direkt sågad, men många verkade lika förvirrade som jag. När jag lyssnar
igenom den idag, nu inatt, förstår jag inte min reaktion.
Musikaliskt sett, åtminstone soundmässigt - men kanske inte låtmässigt alla
gånger - anser jag att den tillhör en av Lundells främsta. Jag vet inte hur
mycket det är producenten Lars Halapis förtjänst, men äras den som äras bör!
Jag anser att Lundells röst kommer allra bäst till sin rätt när den är i
sällskap med en eller ett par akustiska gitarrer, i en mer lågmäld ljudbild.
Han är inte Springsteen eller Bono och har således inte en röst som kan tränga
igenom mattor av slamrande elgitarrer på samma sätt som nämnda sångare kan.
(Även om han nog gärna skulle vilja det själv!)
Somliga av sångerna på "Män utan kvinnor" domineras alltså av Lundells röst
och en akustisk gitarr, eller som på "Fullt ut": en odistad elgitarr med mycket
eko. Andra sånger som "Cadaques", "Babywriter", "Party", "Warburton Mission"
och "Nadja" har begåvats med ett lågmält, tillbakalutat sväng.
I "Serengeti" ger Lundell utlopp för sin kärlek till storslagna stråkarrangemang.
"Underbart" är Neil Young-inspirerad rock, dock av en mer slipad typ än den
som kom att dominera "Slugger". Det märkliga är att plattan inte låter det minsta
splittrad, snarare behagligt varierad.
Lundells munspelande brukar jag normalt inte ge mycket för, men i en sång
som "Babywriter" funkar det verkligen.
Texterna... Här blir det desto mer svårbedömt. Här finns än idag anledning
att fråga "Vad är det här?" Det är en mycket svart platta. "Xvante" var också
dyster, en dödsmässa över det döende folkhemmet, men på "Män utan kvinnor" är
tillvaron ännu svartare.
"Varför dog denna värld just nu?" frågar sig personen i "Cadaques". "Den gode,
allt förlåtande fadern har aldrig funnits..." utbrister han i "Fel igen".
"Dom skjuter barn i Rio de Janerio, finns inte en Gud i himlen som ser det /.../
Finns ingen mening här hur du än söker" suckar han i "Serengeti". "Jag tror inte
på kvinnan längre. Jag måste hitta en kvinna att leva med!" utropar personen i
"Fullt ut".
Listan kan göras längre. Det är långt från livsglädjen "Kär och Galen" och tron
"Evangeline".
Problemet med svärtan - jag har egentligen inga problem med att Lundell gör
en svart platta - är att den stundom blir alldeles för självupptagen och...
ja, lite gnällig.
"Jag lever i en värld av soul-musik nu och medelmåttorna programmerar denna värld".
Citatet är också från "Serengeti". Det är, i mitt tycke, ingen genialiskt rad,
inte om vi jämför med ovanstående från samma sång.
I "Nadja" ger han uttryck för en antiintellektuell hållning som är i det
närmaste pinsam: "...det är hjärnornas kamp mot köttet lusten och livet".
"Warburton Mission" inleds med "Vi är ensamma i världen älskling. Vi ägde
verkligheten en gång. Det är nån annan som gör det nu... /.../
Vi är som souixer i ett reservat snart, kuriosa bland banditmaskiner".
Vilka vi? undrar jag. Sextiosjugenarationen? Fyrtiotalisterna? Lundells
generation? Varför, i så fall, skulle deras verklighetsuppfattning, vara
bättre och vackrare än andra, senarekommande generationers?
Naturligtvis är den samtids och samhällskritik framhåller i, både i
denna och andra sånger på plattan, många fall berättigad. Men det fanns
säkert mycket skit även på sextiotalet. (Vad vet jag, jag var inte född.)
Men, jag kan dock ha missuppfattat Lundell i just denna sång.
Så långt innehållet. Men en text är mer än sitt innehåll, den är
också dess form. Här måste jag säga att det stundom är stor
rockpoesi som läsaren/lyssnaren får ta del av.
Särskilt "Cadaques" är mystisk och vacker, den samma gäller
"Babywriter". "Serengeti" har, trots sina brister, också en
stark och poetisk text.
"Män utan kvinnor" är alltså en platta som det kan vara svårt
att vara oberörd inför. (Detta gäller även det lite gubbsjuka
omslaget och CD-häftet.) Men det är en platta som är väl värd
att upptäcka, förbryllas och fascineras över.
|
|
