Av: Bengt Svensson
E-post: bengt417@comhem.se
En klassiker?
När man ställs inför uppgiften att peka ut ett litterärt verk från 70-talet
och framåt som uppvisar de kvaliteter som gör det klassiskt inser man att
det finns många värdemätare.
Jag kommer dock göra ett val som inte bygger så mycket på vedertagna
litteraturvetenskapliga grunder, där kanske innovativa former och nya
motivval är det viktigaste, utan min värdemätare är mer personligt
färgad.
Den författare jag valt är enligt min mening mer framgångsrik på ett
annat kulturellt område och verket som är en roman är inte heller det
bästa jag läst.
Manliga romandebutanter vet däremot hur brännbart det är att närma
sig författarens inmutade område och många är förmodligen de som
blivit refuserade med följande liknande kommentar: "den romanen är
redan skriven". Jag talar alltså om Ulf Lundell och hans debutroman
Jack som kom 1976.
Jag kommer i det följande försöka förklara varför jag både tror och
vill att denna roman ska bli en klassiker eller enligt min mening
förbli en klassiker.
Jag kommer vidare utifrån tematik, språk och gestaltning försöka
underbygga mina åsikter för att min framställning ska bli så övertygande
som möjligt.
Många menar kanske att Jack bara har ett efemärt värde som generationsroman
för 70-talet. Jag anser dock att tematiken i denna roman kommer vara
aktuell även i framtiden, då ungdomen efter Elvis ständigt tycks ha
gjort uppror mot vuxenvärlden i en eller annan form.
Jack handlar just om ett uppror mot det inrutade vuxenlivets krav, men
romanen är också en kärleksförklaring till Stockholm som storstad. Staden
är nämligen rik på möjligheter för upplevelsetörstande ungdomar, men
samtidigt finns en längtan bort till det öppna landskapet som i romanen
utmynnar i en resa till Gotland.
Det sätt varpå Lundell speglar tematiken präglas i stor utsträckning av
realism, även om man ibland upplever att vissa händelser rimmar dåligt
med verkligheten och närmar sig det omöjligas gräns, i stort är det dock
en sannolik bild som ges.
Om bilden sedan stämmer med hur han eller andra upplevde 70-talet är
enligt min mening mindre viktigt, men då kritikerna ändå utnämnde den
till en generationsroman för 70-talet och många även uppfattat att
det är självupplevt material kan den inte ligga alltför långt ifrån
verkligheten.
Jag upplever framförallt Lundell trovärdig när han speglar
upprorsstämningen mot det etablerade samhället och då han beskriver
Stockholm. Det märks att han var en del av upproret och att han känner
Stockholm utan och innan.
De uttryck upproret tar sig i denna roman är framförallt: ett oordnat
liv, fri kärlek, rock'n roll och allsköns droger. Jag menar dock att
själva upprorets uttryck inte är det viktiga, utan varje generation
har sina uttryck. Det jag menar är att ungdomsupproret som fenomen
kommer att bestå.
Varför jag menar att just Jack med avseende på tematiken är unik beror
på att Lundell skildrade en hel ungdomsgeneration inifrån, vilket mig
veterligen ingen före honom hade gjort. De som efteråt försökt upprepa
tematiken i Jack har inte lyckats övertyga på samma sätt, varför Lundells
roman på goda grunder måste kallas klassisk.
När det gäller romanens språk inbegriper jag där också formen i stort.
Det som då utmärker språket är dess jargongmässighet med ett högt
uppskruvat tempo som ofta hör ungdomen till. Han målar med stor språkkänsla
och med säker hand upp en bild som nästan ristar sig in i vårt
medvetande.
Han förefaller ha en sällsynt begåvning att hitta de mest välfunna orden
och det är inte svårt att se lyrikern Lundell lysa igenom i romanen.
Språket är inte direkt svårt om man inte är helt obekant med det
stockholmska slanget, vilket boken är rik på. Vidare präglas romanen
också av många ordvitsar, vilket visar att Lundell tycker om att leka
med språket och att han även är en stor humorist.
Ibland kan språket verka lite manierat, men då förefaller detta just vara
avsikten eftersom han på så sätt förmodligen vill återge karaktärernas
ibland minst sagt överdrivet lyriska stämning.
Lyrismen visar sig ofta i de många filosofiska utläggningar karaktärerna
uttrycker. Det filosofiska innehållet presenteras alltså inte i någon
läroboksmässig form, utan får i stället karaktären av lyrik och då kan
en "frälst" karaktärs flöde av ord påminna om en dikt av Whitman.
Då avser jag inte endast formen utan dessa individualisters mässande
monologer har ibland ett idéinnehåll som för tankarna till dikten song
of myself. Man kanske får känslan av att Lundell parodierar, men då
tycker jag att han gör det på ett föredömligt sätt eftersom han tycks
ha ett kärleksfullt förhållande till det parodierade.
Genom sin satir, som också är ett frekvent stilmedel i romanen, visar
sig däremot Lundell vara mer elak, men då är det framförallt det
svenska samhället som är måltavlan. Den elakhet han där visar tycker
jag dock uppvägs av en avväpnande självironi som på så sätt slätar
över lite av det vassa i kritiken. Jag menar att hans drift med människor
och med den svenska mentaliteten i mångt och mycket också är en drift
med sig själv.
Många har menat att Jack är Lundells alter ego och förvisso finns
likheter, men på många sätt måste man ändå se Jack som fiktionaliserad.
Om inte annat för de karikatyrmässiga drag han uppvisar. Möjligtvis kan
jag i Jack se Lundells idealjag, då karaktären i all sin rebelliskhet
också ofta uppvisar änglalika egenskaper.
Nu menar jag inte att Lundell skulle vara mindre moralisk än någon
annan, utan bara att vi inte får förväxla fiktion med verklighet.
Jack har en brokig skara av vänner som ges träffsäkra porträtt,
men även dessa blir ofta karikatyrer. Det viktiga förefaller dock
vara att de representerar olika sätt att leva och detta sätt underbyggs
med karaktärernas försäkran om att de är väl genomtänkta filosofiska
frälsningsläror.
Dessa läror verkar dock ofta vara ett försvar mot desperation och
rotlöshet och genom att sprit och droger ofta integreras i dem förstärker
det bilden av att karaktärerna har ett romantiskt förhållande till allt
detta.
Genom denna gestaltning av unga människor och deras idéer tycker
jag Lundell visar upp hur det ofta är i gränslandet mellan ungdoms-
och vuxenlivet, där ofta enbart en sanning är vägledande och de övriga
förkastas. Allt för att försöka skapa en stabil egen identitet.
Romanen Jack är enligt min mening omistlig både för de som är i
detta gränsland och för de som vill återuppleva hur det var att
vara så där "säker" i all sin nuvarande osäkerhet.
Viktigast menar jag däremot att den är som uppfostringsroman,
då tvivlet på det etablerade är första steget mot individuellt
tänkande och genom denna individualitet främjas ett personligt
växande.
Av: Isabel Ask
E-post: zip_666@hotmail.com
|
Ett av omslagen till
boken Jack.
|
|
Boken
Ulf Lundell förnekar att ”Jack” är en bok som är baserad på hans egna upplevelser.
Men det är inte konstigt om man drar några sådana slutsatser. Wiahem kan man utan någon större intelligens förstå att det är kollektivet Wiaborg som Ulf bodde på ett tag. Jan-Olof ”Lollo” Vilden kallas ”Ello” i romanen.
"Jack" är skriven i dagboskform, och uppdelad i tre delar.
Jack vill absolut inte vara som alla andra. Jack och hans vänner ville göra uppror mot det gråa och stela samhället.
De gjorde skyltar som det stod på;
”MER SOL ÅT FOLKET!!!”
”SPARKA STOREBROR I BAKEN MED SOLKRAFT”
|
I den andra delen av boken så försvinner lite av de glada.
Den här delen övergår till en lite lugnare del av Jacks liv.
Del tre av boken handlar mycket om krogliv och jakten på den rätte.
Jack hade en väldigt rå sexdebut som skulle förfölja honom resten av hans liv;
”Så här var det Linnea. En polare i Skåne skrev att han hade knullat för
första gången i sitt liv. Han var sexton. Jag med. Han kom upp och hade en
hela gin med sig. Han, jag och två polare till lockade upp en allmänt känt
kåt brud på ett berg, det var sommar, vi hällde i henne ginet, hon blev
fullständigt redlös, vi drog av hennes brallor och knullade henne.
Det var min debut Vi körde hem henne på våra moppar och lämnade av henne
genom hennes sovrumsfönster. Nästa dag försökte hon både ta sömnmedel och
dränka sig.”
Hämtat ifrån ”Jack” sida 341.
Hatet mot överklassen hade Ulf fått från sina föräldrar. Gerhard och Ingrid
tyckte att överklassen var fjollig och tillgjord. Detta märkte man tydligt
genom hela boken.
”Gick runt med en tidningsvagn och sålde tidningar, konfekt och cigarretter
till överklassen. Knack, knack på varenda dörrdjävel, goddag, goddag, för det
lov att vara en tidning, jaså inte, tack då. Adjö, adjö, för helvete ditt rika
arsle. Och så nästa dörr: knack knack för det lov att vara en dolk i isterbuken,
jaså inte, men en tidning, jaha, rulla ihop den och slå den i huvudet upprepade
gånger, tack och adjö. Goddag, goddag, säg får jag slå in en handgranat i munnen
på er och dra bort säkringen, det går bra ja, jaha, så där då, pang och adjö din
fan. Och vidare med lismande tidningssnack och artighet som jag kräks på mig
själv för. Fy fan, vad man får förnedra sig för pengarnas skull.”
Hämtat ifrån ”Jack” sida 223.
Första upplagan av ”Jack” trycktas i 2000 exemplar, vilket är en ganska stor
upplaga för en svensk debutant. Idag har boken sålt över 211 000 exemplar.
Filmen
”Jack” blev också film. Filmen regisserades av Janne Halldoff.
Ulf ville att filmen skulle vara en fyra timmars film i svartvit.
Resultatet blev inte riktigt så som Ulf hade tänkt sig.
Filmen förvrängde bokens budskap till sex, hasch och rock `n roll.
Filmen har ingen speciell handling.
Men den handlar till mestadels om fester och att röka hasch eller gräs.
Jack är 24 år och vill försörja sig med att skriva diktsamlingar, men
skrivadet blir aldrig riktigt av. Han får ihop någon enstaka samling och
skickar in den till ett förlag, men dom vill inte publicera samlingen
eftersom dom inte förstår hur han skriver.
I början av filmen träffar han en överklassflicka som han blir lite smått
förtjust i.
Men han kan inte träffa henne pga av hennes pappa, som inte tilllåter att
Jack kommer i närheten av henne.
Men dom möts ändå av en ren slup några gånger.
En lite del av filmen handlar om att han vill träffa henne.
En annan tjej Jack träffar är sprutnarkoman, som prostituerar sig för att
få ihop pengar.
Jack försöker hjälpa henne, men hon vill inte ha någon hjälp.
Hon dör ganska snart av en överdos.
Mot slutet av filmen förösker Jack lugna ner sig lite, och han slutar röka
hasch och gräs, och dricker inte lika mycket.
Jag tycker att både boken och filmen var väldigt meningslösa.
Det fanns inga speciella händelser som man tycker är intressanta.
Det handlar bara om samma saker hela tiden.
Boken är väldigt tjock, och det är liten text, så den är inte så lättläst.
Filmen är långtråkig, eftersom det aldrig händer något, och allt handlar om
festa, röka på och inte bry sig om något annat.
Men givetvis händer det mer saker i boken, än vad som tas upp på filmen.
|
|
|
eller
